Kalle

I helgen har det tydligaste vårtecknet av dom alla visats, Allsvenskan har haft premiär. Det är med skräckblandad förtjusning som jag som djurgårdare ser fram emot den här säsongen. Som jag ser det kan det gå hur som helst. Försäsongen var snudd på bedrövlig. Dom varken vann eller förlorade speciellt många så oförmågan att vinna matcher finns kvar sedan förra säsongen. Förhoppningsvis så börjar Oremo leverera i den blårandiga tröjan och så kanske det kan komma in något intressant nyförvärv till sommaren. Då kan en topp 5 placering inte vara omöjlig men som det ser ut nu blir det nog ett mellanår till och en placering runt 10 och det är inte bra för då kommer det bli tryck på tränarna och jag hoppas då att styrelsen kan stå emot det trycket för så som det ser ut i Allsvenskan så är dom lagen med kontinutet dom som lyckats bäst, Kalmar och Elfsborg.

Jag tittade på Elfsborg - Hammarby igår inget av lagen imponerade särskilt mycket tycker jag och jag fick en fundering på hur bra jag hade kunnat bli om jag verkligen satsat. Jag var en av Gotlands 16 mest lovande i 15-16-årsåldern och jag ska inte säga att jag inte satsade för det gjorde jag men jag hade kunnat satsat mer. En av spelarna som var med i Gotlandslaget då, Alexander Gerndt spelar nu i Gefle i Allsvenskan och han var inget specillt då men han satsade allt på fotboll. Jag tror ändå att jag inte skulle ha blivit något för jag har inte vinnarskallen på rätt sätt för att bli något. Jag underskattade mig själv mycket när jag spelade och när jag trodde på mig var jag som bäst. En grej som jag kommer ihåg att jag gjorde som var så jävla snygg var när mina tränare trodde på mig som mittback och jag var sista man och det kom en långboll mot mig, jag var sista gubbe mellan mig och det egna målet och det kom en anfallare som försökte nå bollen. När bollen kom tog jag ned den och med samma tillslag tunnlade jag den rusande anfallaren. Det är något jag kan leva på än idag när jag av lathet lagt skorna på stand by på hyllan.